Här fortsätter Bosse Svenssons intervjuserie - Totte Story del 3!
Bilden – Totte först ut ur startsvängen och kompisen Håkan hejar på - Starta kunde han!

Om vi börjar denna del med en summering av som hänt hittills kan vi se att steg 1 (från 11 till 16 år) innehöll oerhört mycket motorcykelåka, ”enbart” för att det var kul. Åkningen skedde på alla möjliga fordon från 98 cc och uppåt.

Steg 2 (från körkort till och med året 1957) som fortfarande innehöll oerhört mycket motorcykelåka men i denna fas med stark målsättning att bli bäst, en fantastisk vilja och fokusering samt mot ett helt annat motstånd än vad tidigare kompisarna var. Nu var det tävlingar.( 20 st med 17 st vinster). Man kan utgå ifrån att Totte i slutet av denna fas är en betydligt snabbare förare än för 2 år sedan.

Jag vill börja med en återblick till skolan.

Efter realexamen så påbörjade Totte gymnasium utbildningen men avbryter den p.g.a mc-åkat. Han är dock så klok att han tänker att han måste ha en utbildning att ta till efter mc karriären. Så under åren 1961 fram tom 1965 så pluggar han, på deltid, in en ingenjörs examen på STI i Stockholm. Fantastiskt att klara detta under dessa år som kom att innehålla bla. två individuella VM guld.

Bilden nedan - Totte, tvåa fr.h. och Staffan Eneqvist längst t.v. plus några polare, stolta nyexaminerade STI-ingenjörer!

Så till steg 3 i trappan mot att bli världens främste crossförare. Åren som kommer, 1958 till 1960 innebär att nivån på tävlingarna i Sverige steppas upp till senior (dagens elitklass) likaså att de internationella tävlingarna tillkommer, inkl. EM tävlingar. Här har Totte hjälp av klubbens två elitåkare, Sivert Eriksson och Lennart Dahlen (se medlemmar), bägge i den yppersta svenska eliten och även långt framme i EM sammanhang.
Bilden nedan - Totte och Lelle Dahlén i kamp om poängen under Finlands Grand Prix -60!

Bilden nedan - Totte och Lelle fixar cyklarna inför Tjeckoslovakiens GP - 60

Banorna i Europa är överlag snabbare, farten alltså betydligt högre. Europaeliten (då = världseliten eftersom crossen ännu inte var uppfunnen i USA) är riktigt tuffa motståndare, inte bara snabbare utan också ibland med ambitionen att sätta en uppstickande ungtupp på plats. Resultatet av det senare blev några vådliga vurpor. Men även utan att bli avsatt så skördade den nya fartnivån sina skador och en del ordentliga vurpor, beroende på het vilja och en 18-19 årings odödlighet, lyckligtvis utan allvarligare skador än några benbrott på olika ställen på kroppen. Det man kan konstatera är att vurporna efterhand blev färre och färre och att han därmed behärskar den ytterligare ökande farten i åkningen.
Bilden nedan - Englands GP på Shrubland Park, en snabb, gropig och tekniskt svår bana!

Bilden nedan - Ett tufft parti av Shrubland Parks bana. Totte åker första varven på träningen innan gräset och groparna blivit större på en av skogsrakorna. Att komma i otakt i dessa gropar just på den här rakan orsakade en vådlig vurpa som kostade Totte ett brutet nyckelben i tävlingen 1960!

Bilden nedan - Ett stort granathål direkt efter startrakan, minne från andra världskriget, är en del av banan på Shrubland Park. Totte i ledningen före bl.a. Bickers, Lampkin och Arno Erola. Sivert med nummer 5 på väg ner i granatgropen!!

Då dessa år innehöll c:a 30 tävlingar per år, hela tiden mot snabbare och bättre killar. Antingen utvecklas man eller så tröttnar man. Att tröttna fanns inte i Tottes sinnes värld utan med järnvilja, fokusering, en enorm vinnarskalle och med sin unika talang i botten skapades denna världsförare.

En annan viktig faktor var Tottes teknik. Han åkte ”kattmjukt” smidigt, från sidan såg det inte ut att gå så fort som det gjorde. Detta var naturligtvis väldig kraftbesparande vilken gjorde honom riktigt stark i slutet av heaten. (se Kalle Göranssons kommentar nedan)

Dessutom hade han ett unikt sätt att hoppa. Han hoppade absolut lägst vilket innebar mindre tid i luften, alltså hjulen i backen fortare och därmed högre fart.

Bilden nedan – Totte laddar för ett lågt, långt hopp!

Femfaldige världsmästaren Roger de Coster (i dag teamchef för KTM i USA) säger att Tottes sätt att hoppa är föregångaren till dagens teknik där förarna numera vinklar cykel över hoppen för att minska tiden i luften. Totte själv säger att hans ”huvudmotståndare” Joel Robert var mycket frustrerad över Tottes sätt att hoppa. Joel själv lärde sig aldrig detta sätt att hoppa.

”Examen” Färdig världsförare:

1961. Fyra i EM totalt, individuell segrare i lag-VM, SM etta, vann alla deltävlingar, första GP segern (av totalt 37) kom i Finland.

Meriterna talar för sig själv. Från och med året därpå, 1962 fram till och med 1972 är det med ett undantag, 1965 Viktor Arbekov, bara Totte och Joel Robert som är världsmästare i 250 klassen. Då måste också nämnas 1965 där Totte på grund av skolan inte körde alla deltävlingar och därmed ”bara” kom fyra.

Förutom hans rena kör skicklighet så fanns det också ytterligare några andra faktorer som gjorde honom BÄST.

Viljan/vinnarskallen: När Totte satte sig på hojen blev han en helt annan person. Han fick en järnvilja som kunna försätta berg. Fokus på att vinna var total. Viljan att vinna togs sig bland annat uttryck i den mycket hårda och detaljplanerade motorcykel träning som tidigare beskrivits.

Några andra exempel på hans enorma vilja:

Under en VM tävling i Moskva under säsongen -63 blir han brutalt nerkörd av en ung, vild nykomling, Viktor Arbekov som kommer alldeles för fort in i en kurva under det första varvet och kör rätt in i sidan. Totte gör en kraftig vurpa, hojen blir obrukbar, gashandtaget slits av från styret och Totte tvingas bryta. Trots att detta sker i början av heatet som är 40 min. + 2 varv så är Totte så rasande på Viktor att när han kommer in i depån efter heatet så går Totte fram och klipper till honom rakt över käften. Visserligen var det första och sista gången detta hände i karriären men att det har med viljan att vinna, det är helt klart.

Totte förstår än i dag inte att det kunde hända, han hade ju väntat under hela heatet innan Viktor gick i mål. Totte tycker också att han borde blivit avstängd från tävlingen men på något sätt så lyckades en SVEMO höjdare som var på plats, snacka bort händelsen. Efter att Totte senare bad Arbekov om ursäkt var allt frid och fröjd - och efter det var Totte och Arbekov bästa vänner!

Bilden nedan - Totte leder före Valek, och vinner andra heatet i Rysslands GP i Moskva efter incidenten med Arbekov! I bakgrunden syns den fantasiska Lenin stadion.

En annan händelse som visar på en enorm vilja hände under en VM-tävling i Belgien. Som vanligt hade det under första heatet varit en fight om ledningen med Joel Robert men i slutet av heatet så tappar Totte ordentligt och klarar knappt behålla andraplatsen p.g.a. att växellådan trasslar – han har bara ettan och tvåan kvar! Ingen tid att byta motor – andra heatet körs bara efter en kort paus då man väntar ett oväder – och regnet börjar precis före start. De flesta förare skulle säkert kasta in handduken och inte ens köra ut till start – men inte Totte – han ser en chans när regnet kommer! Men bara ettan och tvåan att använda sig av så kommer han naturligtvis långt efter i starten. Men redan efter några hundra meter sitter hela startfältet fast i en svår, brant och hal uppförsbacke. Totte som har varit noga med att kolla in alla möjliga spår i de branta backarna – hittar ett spår som ingen annan sett och åker om hela fältet! Regnvädret gör tävlingen till ett kaos, Totte fortsätter att hitta de rätta spåren och VINNER tävlingen! Vilja, skicklighet, goda förberedelser eller bara tur?

Bilden nedan - Robban gillade normalt leriga tävlingar - men hala, långa, spåriga backar hade han ibland problem med!

Likaså att Totte betraktar missen av en 5:e VM titel i sista loppet 1968 som den största besvikelsen i karriären måste också tillskrivas hans enorma vilja att vinna. Jag kan förstå Tottes besvikelse den dagen detta händer men att han efter avslutad karriär fortfarande tar upp det, han har trots allt nio VM guld i byrålådan, tyder på en riktig vinnarskalle.

En intressant liknelse från en svunnen tid som handlar om vinnarskalle:

OS i Los Angeles 1932. Brottaren Ivar Johansson tar guld i brottning, mellanvikt, fristilsklassen. Dagen efter finalvinsten sker invägning till klassen grekisk romersk stil. Ivar sätter sig då i en bastu med en temp. runt 100 grader. Där sitter han ett antal timmar (!) och går ner 4 kg för att väga in welterviktsklassen där han senare vinner ytterligare ett guld. Tala om vilja och vinnarskalle.

Fokus: Förmågan att fokusera var också total. Jag hjälpte Totte med hojen under en 500 SM tävling i slutet av hans karriär. Jag skulle själv åka ett inbjudningsheat så jag kunde vara lite ”mek” åt honom och kolla hojen mellan träning och tävling och mellan heaten. När han tog på sig hjälmen och gjorde sig klar så kom den andra Totte fram. Blicken blev totalt förändrad när han gick in i det som dagens elitidrottare ofta kallar, sin egen bubbla. Jag hade då känt Totte i 10 år men inte varit så nära honom i en tävlingssituation som då. Utan att han sa någonting alls så förstod jag omedelbart, att prata med honom, dessa minuter före start, det gjorde man bara inte! Totte hade alltså uppfunnit ”bubblan” för drygt fyrtio år sedan.

En fråga till två som var väldigt nära Totte under tävlingskarriären:

Varför blev Totte så otroligt bra?

Kalle Göransson (se medlemmar)

Kalle har ”alltid” funnits i UMCK. Åkte med Totte som ”mek” under ett antal år.

*Anlag + träning. Åkte oerhört mycket motorcykel från tidig ålder.

*Han hade en enorm vinnarskalle.

*En mycket smidig och kraftbesparande kör stil, vilket var tur för han var ingen träningsnarkoman     precis. (Här pratar Kalle om träningen utan hoj)

Sivert Eriksson (se medlemmar)

Bilden nedan - Sivert Eriksson i full fart!

Bilden nedan - Lelle, Kalle, Sivert och Sune Skogsmo tar paus i mekande. I bakgrunden Siverts \"Hotell Mercedes\"!

En av de UMCK förare som ”tog hand” om Totte från 1957 och framåt. Totte samåkte mycket med Sivert i början på den internationella karriären.

*Han åkte oerhört mycket motorcykel från tidig ålder.

*Väldigt målmedveten. Exempelvis aldrig riktig nöjd efter en träning.

*Fantastisk förmåga till fokusering.

*Trygg i sig själv och med en väldig förmåga att koppla av. La han sig ner så somnade han direkt. Kunde släppa misstag på en gång och hela tiden se framåt.

*Startsnabb, gjorde väldigt sällan en dålig start.

Biltävlingarna

Även om det inte hör hit måste jag även kommentera hans korta biltävlingskarriär. 6 starter, fyra segrar, en 2:a plats (en bil blockerade vägen) samt ett brutit lopp i ledning. Snabbaste avancemang det går att göra från B-junior till Senior. Jag frågar Totte varför han började åka bil?

Det började med att jag köpte en kvaddad bil, en Ford Cortina GT, för att fixa till och sälja. Det var ett vinterjobb för att dryga ut inkomsten. Blev sugen att prova en tävling. Det blev några tävlingar till i andra bilar men jag tyckte egentligen inte om det, tyckte mest synd om bilen! Min följ fråga: Varför gick det så bra?

Jag var aldrig rädd för farten, det går ju fortare att åka motorcykel på dessa vägar, dessutom var det vintertävlingar med snövallar och ”ett” spår att åka i, man kunde aldrig hitta egna spår som man gör när man åker mc.
Bilden nedan – Totte vid sin SAAB Grupp 1:a efter segern i Roslagsvalsen!

Slutkommentar

Man måste konstatera att det fanns ett antal lyckliga omständigheter som gjorde att denna briljanta talang kunde utvecklas så till den milda grad. Här några exempel:

Hans föräldrar som inte bara gav de genetiska anlagen utan där pappa Alfons också var bygdens motorguru och mamma Anny som hade en enorm förståelse för ”lillgrabbens” mc intresse. Här tänker jag på två saker, dels hennes tålamod med ” den elbelysta crossbanan som rundade huset, dels att hon låg bakom motorbytet från 98cc till 125cc. Anny säger till Alfons: du måste fixa en annan motor åt Totte, han håller på att springa ihjäl sig för att få igång hojen.

Broder Hans som vid ”motorbytestillfället” var fabriks åkare åt Nymans. Pappa Alfons kunde därmed genom Nymans få tag på denna 125cc motor, ny.
Dessutom tror jag Hasse var en större inspirationskälla än vad Totte själv anar.

Bild – Hasse på sin Motobecane 175cc - 4-taktare ute vid Nyvalla, tidigt 50-tal!

Hans uppväxt på ett lantbruk med massor av stigar och backar där han kunde åka obegränsat utan griniga grannar eller alla andra hinder som finns idag runt crossåkning.

Bilden nedan – På banan ute i Nyvalla - många varv blev det - i ensamheten!

Att det i kompisgänget fanns några killar lika snabba, och som jag idag förstår Totte under inga omständigheter kunde acceptera att bli frånåkt av.

Att Husqvarnas tävlings chef fanns på plats vid RM tävlingen 1957 och med egna ögon såg och omedelbart förstod att Totte var en talang långt över det vanliga.

Att ledare och tävlingskompisar i Uppsala MCK ”tog hand” om honom på alla sätt när karriären satt fart.
( Det är något Totte själv uttrycker stor tacksamhet för).

Dessa lyckliga omständigheter har Totte utnyttjat på allra bästa fall och själv stoppat in oerhört mycket jobb i form av 1000 tals timmars träningar och tävlande.
Betänk att det är 12 år från hojdebuten 1950 till första VM guldet 1962.